Jag kände efter fel..

Jag har länge sagt att när jag blir kär ska det säga <KRASCH-BOOM-BANG> Och när jag väl träffade någon som fick mig alldeles snurrig i bollen vid första ögonblicket så glömde jag att ens känna efter. För hade jag kännt efter hade jag insett att det bara kändes så en kort stund och att magin försvann lika fort som den kom.. Alla frågar hur det känns och om jag är ledsen men ska va helt ärlig.. antingen har jag gjort ett så bra jobb att förtränga det eller så kände jag ingenting. För jag sörjer honom inte, jag saknar honom inte, jag tänker på honom nån gång sådär.. På något sätt känns det som om det aldrig har hänt, som om det var något som hände för längesen i ett annat liv.. Jag börjar inse att hela "tagen med storm"-grejen kanske inte är det jag föredrar trots allt. Kanske är det bättre med kärlek som smyger sig på lite sådär i taget...

"